onsdag 9 december 2015

Rödingland





Helikoptern försvinner bort i fjärran och plötsligt är det som om man omsluts av fjällets tystnad. Just de där första sekunderna av nästan total stillhet är alltid lika magiska. Vi är åter på plats i det karga månlandskapet, tillbaka i rödingland.  Kontrasten mot föregående år är total. Då mitt i en värmebölja av sällan skådat slag och i år är sommaren istället ovanligt sen.  Redan förra året insåg vi områdets stora potential.  Frågan är hur fisket kommer vara nu med helt andra förutsättningar?  Och hur var det egentligen med de där sjöarna längre bort på fjället?  De som såg så heta ut.
Årets lägerplats ligger strategiskt vid ett djupare sund som löper mellan en mindre ö och sjöns norra strandkant.  Från lägret och söderut har vi ett panoramafönster med en magnifik utsikt över en i år till mycket stor del snötäckt fjällrygg. 

Rödingland


När vi rör oss längs stränderna vid hemmasjön inser vi ganska snart att kläckningarna inte riktigt kommit igång. Enstaka dag och nattsländor fladdrar förbi men efter att ha mätt upp ytvattentemperaturen till 11 grader förstår vi att vi med lite tur kanske ändå prickat in rätt tidpunkt för vår resa.  Vädret gäckar oss till att börja med.  En kraftig nordvästan blåser det första dygnet och vi ser inte mycket till liv i sjön. Det är inte förrän vi hittar en vindkant i den bortre änden av sjön som det lossnar.  Vi har ett mycket fint fiske längs en djupkant med flera fina rödingar som stiger till våra ganska stora nattsländeimitationer. Detta trots nästan total avsaknad av de naturliga förebilderna. 
Sommarens första sommardag kommer på fjället och då är det nästan som om någon slagit till en strömbrytare. Plötsligt kläcker det nattsländor i alla storlekar och även vassländor. Från att endast vakat när vinden lagt sig helt plaskar det lite var stans ute i vågorna när rödingen tar för sig av de kläckande sländorna. Hemmasundet med sin perfekta djupkant levererar. Här patrullerar rödingen fram och tillbaka, ofta mycket nära land och vi får alla fina rödingar.


Tommy i hemmasundet


Efter ett par dagar får jag myror i kroppen, det har jag alltid haft. En längtan efter vad som finns bakom nästa krök eller nästa fjäll. Via några sjöar tar jag mig till den lilla jokken två timmars vandring bort över fjället. Det var här vi hade ett i det närmaste magiskt bra fiske under fjolårets värmebölja.  Mängder av värmeskyende röding från sjön nedströms fyllde strömmarna i ett antal som ingen av oss tidigare skådat.  Dalgången som jokken löper genom saknar helt spår av mänsklig aktivitet. Djurlivet är mycket rikt och det känns som ett privilegium att röra sig genom ett område som besöks av ytterst få människor.  Jag smyger mig sakta fram de sista metrarna fram till jokken och sträcker försiktigt huvudet över strandvidet. Helt tomt, inte ett liv. Hör mig själv skratta högt.  Oj vad snopet men samtidigt är det här något som Tommy och jag pratat om.  Jag känner mig lite kluven. Antingen blir det till att vända på klacken och återvända till lägret med svansen mellan benen eller ta vägen nedströms längs jokken för att se om det ser bättre ut längre ned.  Beslutar mig för det senare.  Terrängen är svårvandrad med täta videsnår och och blöta myrmarker. Det lättaste sättet att ta sig fram är att vada fram i det relativt grunda vattnet. 


Jokken

Rödingsjön

Längre nedströms skiftar jokken karaktär.  Strömmen blir långsammare och vattnet mycket djupare.  Det blir allt svårare att ta sig fram längs strandkanten. När jag närmar mig det legendariska  och i princip opasserbara Ramboträsket och dessutom tycker mig ana färska björnspår bestämmer jag mig för att lämna jokken. Rutten går via en mindre sjö belägen ute på myren. Sjön är grund och terrängen är egentligen lika jäklig här med täta videsnår som kräver ideliga ruttförändringar men precis vid strandkanten löper en meterbred zon där det är betydligt lättare att ta sig fram.  Enligt ryktet skall det finnas röding i sjön men trots att jag spanar intensivt och trots relativt många nattsländor på ytan ser jag inga spår av fisk därute på den lätt krusade ytan. Terrängen och den långa marschen börjar att ta ut sin rätt.  Jag sätter mig ner vid strandkanten och studerar den bortre änden av sjön genom kikaren. Visst är det något som vakar där borta vid vindkanten?  Tröttheten är med ens som bortblåst. Över den ljusa dybotten rör sig skuggor i mindre grupper. Röding. Och många är de också. Likt en indian smyger jag fram genom den sumpiga strandvegitationen för att komma i kastposition.  Av vakringarna att döma är en av fiskarna rejält grov. Fisken rör sig sakta 5-6 meter ut från strandkanten. Jag lägger ut flugan 5 meter framför den och när det är en meter kvar gör jag ett decimeterlångt drag i fluglinan.  Som i ultrarapid tar fisken min nattsländeimitation. Tunga knyckar och sen en rejäl rusning.  Kampen blir utdragen och när fisken börjar krokna kan jag något förvånat konstatera att det är en större öring på närmare 2kg. Jag får en timmes mycket trevligt rödingfiske i den lilla sjön.  Kokkaffet smakar bättre än någonsin när jag sitter vid strandkanten och studerar kartan och funderar över det fortsatta vägvalet. 


Fjällets torped


Efter en vådlig forcering av ett större träsk är jag åter vid kanten av den lilla jokken. Mitt i ett steg får jag syn på dem.  Två större öringar parkerade i strömmen över ljus sandbotten.  Pulsen rusar. Jag backar hukande tillbaka i spåret och gör en vid kringgående manöver till en position nedströms fiskarna.  Bägge är mycket aktiva och låter sig väl smaka av något mycket smått som kommer driftande i den svaga strömmen.  Jag gör ett försök på fisken längst nedströms med min stora nattsländeimitation.  Kastet blir perfekt.  I det klara vattnet kan jag se varje fenrörelse och när flugan driftar över ståndplatsen ser jag riktigt hur fisken stelnar till. Men utan att ta. Det blir ett snabbt flugbyte. Jag har väldigt svårt att se vad det är fiskarna tar men smått är det som sagt och valet faller på en Adams i strl 18-20 med brunt parachutehackel.  Kastet ser ut att bli en halvmeter för långt men återigen är det som om fisken stelnar till. Sakta börjar den i sidled glida med flugan nedströms. Och tar! Öringen är urstark men till slut efter både viss akrobatik och trassel  i de nedhängande videsnåren lyckas jag håva den. Minst 50 cm och långt ifrån den typiska smala fjällöringen i kroppsformen.  Fisken uppströms fortsätter att vaka,  lyckligt ovetande om grannens öde.  Samma scenario återupprepar sig.  Jag är tvungen att sätta mig ner en lång stund för att stilla nerverna och få ner pulsen.  Det är nästan för bra för att vara sant. När jag i skrivande stund tänker mig tillbaka är det här nog en av de häftigaste fiskeupplevelser jag haft. Sightfishing  i ginklart vatten är svårslaget.  Längre nedströms , strax innan sjön, lyckas jag kroka två fina öringar till men det är också allt jag ser. Här kokade vattnet av fisk förra året men i år med helt andra förutsättningar får selets stilla yta flyta helt opåverkad. Färden hem blir allt annat än behaglig.  Jag gör ett riktigt dåligt vägval och för att ta mig hem till lägret får jag gräva djupt ner i kraftreserverna.






Rakt över sjön från lägerplatsen har vi det bästa fisket.  En fantastiskt giftig sträcka med en fin djupkant.  Tommy döper den fyndigt till Rödingrakan.  20 meter ut ligger ett par grunda rev och kring dessa patrullerar rödingstimmen.  Fisket är otroligt bra. Vi landar hur många kilorödingar som helst och 3 som passerar tvåkilosgränsen.  Andreas har en närmast osannolik serie fiskar med ingen under kilot.  Scanariot är likadant varje dag. På förmiddagen ligger sjön stilla prickad av rödingvak  för att senare på kvällen piskas av en hård kall vind. Trots det fina fisket på förmiddagarna kan vi inte riktigt släppa tanken på att vinden kanske kanske skall lägga sig någon gång framåt kvällen. Vi försöker huka oss ner i den lä som finns och värmer oss med en eld och whisky.


Rök och eld

  Efter 2 kvällars huttrande och förgäves väntande på stillnande vindar och vakande fisk är whiskyn och tålamodet slut och vi ger upp. Ja inte Tommy då.  Sent en natt lägger sig sjön och Tommy lyckas kroka sitt livs vackraste röding.
Fjällets gudar har varit goda mot oss.  När vi summerar veckan sista morgonen kan vi alla konstatera att vi haft vårt livs bästa fiske.  Vi har redan tidigare bestämt att det här är den sista rödingexpeditionen på några år och en värdigare avslutning än det här kan man knappast få.


Tack för den här gången






2 kommentarer :

  1. Tommy Strandberg11 december 2015 10:38

    Precis så var det
    Riktigt bra skrivet Anders

    SvaraRadera
  2. Hej Anders. Har forsøkt at komme i kontakt med "projekt Ätranöring" men uten held. Om du ser denne og kan svare mig på litt frågar ang. öring fisket i Ätran, er du velkomna at skrive til meg på mail. Bedste Hälsningar....Per Kofoed (undskyld for min svenske grammatik ;-)

    SvaraRadera