Helikoptern försvinner bort i fjärran och plötsligt är det
som om man omsluts av fjällets tystnad. Just de där första sekunderna av nästan
total stillhet är alltid lika magiska. Vi är åter på plats i det karga månlandskapet,
tillbaka i rödingland. Kontrasten mot
föregående år är total. Då mitt i en värmebölja av sällan skådat slag och i år
är sommaren istället ovanligt sen. Redan
förra året insåg vi områdets stora potential.
Frågan är hur fisket kommer vara nu med helt andra förutsättningar? Och hur var det egentligen med de där sjöarna
längre bort på fjället? De som såg så
heta ut.
Årets lägerplats ligger strategiskt vid ett djupare sund som
löper mellan en mindre ö och sjöns norra strandkant. Från lägret och söderut har vi ett panoramafönster
med en magnifik utsikt över en i år till mycket stor del snötäckt fjällrygg.
 |
| Rödingland |
När vi rör oss längs stränderna vid hemmasjön inser vi
ganska snart att kläckningarna inte riktigt kommit igång. Enstaka dag och
nattsländor fladdrar förbi men efter att ha mätt upp ytvattentemperaturen till
11 grader förstår vi att vi med lite tur kanske ändå prickat in rätt tidpunkt
för vår resa. Vädret gäckar oss till att
börja med. En kraftig nordvästan blåser
det första dygnet och vi ser inte mycket till liv i sjön. Det är inte förrän vi
hittar en vindkant i den bortre änden av sjön som det lossnar. Vi har ett mycket fint fiske längs en
djupkant med flera fina rödingar som stiger till våra ganska stora
nattsländeimitationer. Detta trots nästan total avsaknad av de naturliga
förebilderna.
Sommarens första sommardag kommer på fjället och då
är det nästan som om någon slagit till en strömbrytare. Plötsligt kläcker det
nattsländor i alla storlekar och även vassländor. Från att endast vakat när
vinden lagt sig helt plaskar det lite var stans ute i vågorna när rödingen tar
för sig av de kläckande sländorna. Hemmasundet med sin perfekta djupkant
levererar. Här patrullerar rödingen fram och tillbaka, ofta mycket nära land
och vi får alla fina rödingar.
 |
| Tommy i hemmasundet |
Efter ett par dagar får jag myror i kroppen, det har jag
alltid haft. En längtan efter vad som finns bakom nästa krök eller nästa fjäll.
Via några sjöar tar jag mig till den lilla jokken två timmars vandring bort
över fjället. Det var här vi hade ett i det närmaste magiskt bra fiske under
fjolårets värmebölja. Mängder av värmeskyende
röding från sjön nedströms fyllde strömmarna i ett antal som ingen av oss
tidigare skådat. Dalgången som jokken
löper genom saknar helt spår av mänsklig aktivitet. Djurlivet är mycket rikt
och det känns som ett privilegium att röra sig genom ett område som besöks av
ytterst få människor. Jag smyger mig
sakta fram de sista metrarna fram till jokken och sträcker försiktigt huvudet
över strandvidet. Helt tomt, inte ett liv. Hör mig själv skratta högt. Oj vad snopet men samtidigt är det här något
som Tommy och jag pratat om. Jag känner
mig lite kluven. Antingen blir det till att vända på klacken och återvända till
lägret med svansen mellan benen eller ta vägen nedströms längs jokken för att
se om det ser bättre ut längre ned.
Beslutar mig för det senare.
Terrängen är svårvandrad med täta videsnår och och blöta myrmarker. Det
lättaste sättet att ta sig fram är att vada fram i det relativt grunda vattnet.
 |
| Jokken |
 |
| Rödingsjön |
Längre nedströms skiftar jokken karaktär. Strömmen blir långsammare och vattnet mycket
djupare. Det blir allt svårare att ta
sig fram längs strandkanten. När jag närmar mig det legendariska och i princip opasserbara Ramboträsket och
dessutom tycker mig ana färska björnspår bestämmer jag mig för att lämna jokken. Rutten
går via en mindre sjö belägen ute på myren. Sjön är grund och terrängen är
egentligen lika jäklig här med täta videsnår som kräver ideliga
ruttförändringar men precis vid strandkanten löper en meterbred zon där det är
betydligt lättare att ta sig fram.
Enligt ryktet skall det finnas röding i sjön men trots att jag spanar
intensivt och trots relativt många nattsländor på ytan ser jag inga spår av
fisk därute på den lätt krusade ytan. Terrängen och den långa marschen börjar att
ta ut sin rätt. Jag sätter mig ner vid
strandkanten och studerar den bortre änden av sjön genom kikaren. Visst är det
något som vakar där borta vid vindkanten?
Tröttheten är med ens som bortblåst. Över den ljusa dybotten rör sig
skuggor i mindre grupper. Röding. Och många är de också. Likt en indian smyger
jag fram genom den sumpiga strandvegitationen för att komma i
kastposition. Av vakringarna att döma är
en av fiskarna rejält grov. Fisken rör sig sakta 5-6 meter ut från
strandkanten. Jag lägger ut flugan 5 meter framför den och när det är en meter
kvar gör jag ett decimeterlångt drag i fluglinan. Som i ultrarapid tar fisken min
nattsländeimitation. Tunga knyckar och sen en rejäl rusning. Kampen blir utdragen och när fisken börjar
krokna kan jag något förvånat konstatera att det är en större öring på närmare
2kg. Jag får en timmes mycket trevligt rödingfiske i den lilla sjön. Kokkaffet smakar bättre än någonsin när jag
sitter vid strandkanten och studerar kartan och funderar över det fortsatta
vägvalet.
 |
| Fjällets torped |
Efter en vådlig forcering av ett större träsk är jag åter
vid kanten av den lilla jokken. Mitt i ett steg får jag syn på dem. Två större öringar parkerade i strömmen över
ljus sandbotten. Pulsen rusar. Jag
backar hukande tillbaka i spåret och gör en vid kringgående manöver till en
position nedströms fiskarna. Bägge är
mycket aktiva och låter sig väl smaka av något mycket smått som kommer
driftande i den svaga strömmen. Jag gör
ett försök på fisken längst nedströms med min stora nattsländeimitation. Kastet blir perfekt. I det klara vattnet kan jag se varje
fenrörelse och när flugan driftar över ståndplatsen ser jag riktigt hur fisken
stelnar till. Men utan att ta. Det blir ett snabbt flugbyte. Jag har väldigt
svårt att se vad det är fiskarna tar men smått är det som sagt och valet faller
på en Adams i strl 18-20 med brunt parachutehackel. Kastet ser ut att bli en halvmeter för långt men återigen är det som om fisken
stelnar till. Sakta börjar den i sidled glida med flugan nedströms. Och tar!
Öringen är urstark men till slut efter både viss akrobatik och trassel i de nedhängande videsnåren lyckas jag håva
den. Minst 50 cm och långt ifrån den typiska smala fjällöringen i
kroppsformen. Fisken uppströms
fortsätter att vaka, lyckligt ovetande om grannens öde. Samma scenario återupprepar sig. Jag är tvungen att sätta mig ner en lång stund
för att stilla nerverna och få ner pulsen. Det är nästan för bra för att vara sant. När jag
i skrivande stund tänker mig tillbaka är det här nog en av de häftigaste
fiskeupplevelser jag haft. Sightfishing i ginklart vatten är svårslaget. Längre nedströms , strax innan sjön, lyckas jag
kroka två fina öringar till men det är också allt jag ser. Här kokade vattnet av
fisk förra året men i år med helt andra förutsättningar får selets stilla yta
flyta helt opåverkad. Färden hem blir allt annat än behaglig. Jag gör ett riktigt dåligt vägval och för att
ta mig hem till lägret får jag gräva djupt ner i kraftreserverna.
Rakt över sjön från lägerplatsen har vi det bästa fisket. En fantastiskt giftig sträcka med en fin
djupkant. Tommy döper den fyndigt till Rödingrakan. 20 meter ut ligger ett par grunda rev och
kring dessa patrullerar rödingstimmen. Fisket är otroligt bra. Vi landar hur många
kilorödingar som helst och 3 som passerar tvåkilosgränsen. Andreas har en närmast osannolik serie fiskar
med ingen under kilot. Scanariot är
likadant varje dag. På förmiddagen ligger sjön stilla prickad av rödingvak för att senare på kvällen piskas av en hård
kall vind. Trots det fina fisket på förmiddagarna kan vi inte riktigt släppa
tanken på att vinden kanske kanske skall lägga sig någon gång framåt kvällen. Vi försöker
huka oss ner i den lä som finns och värmer oss med en eld och whisky.
 |
| Rök och eld |
Efter 2 kvällars huttrande och förgäves väntande på
stillnande vindar och vakande fisk är whiskyn och tålamodet slut och vi ger upp.
Ja inte Tommy då. Sent en natt lägger
sig sjön och Tommy lyckas kroka sitt livs vackraste röding.
Fjällets gudar har varit goda mot oss. När vi summerar veckan sista morgonen kan vi
alla konstatera att vi haft vårt livs bästa fiske. Vi har redan tidigare bestämt att det här är
den sista rödingexpeditionen på några år och en värdigare avslutning än det här
kan man knappast få.
 | ||||||
| Tack för den här gången |
