Möte på stigen

När jag kliver ur bilen möts jag av alla vårens ljud och underbara dofter. Jag monterar spöt och vandrar stigen ned mot ån. På vägen möter jag Anders. Jag ser på långt håll att något har hänt. Det riktigt lyser om mannen och han nästan svävar fram där på stigen. Vi behöver inte säga så mycket, jag förstår. Han önskar mig lycka till och jag fortsätter min färd uppströms. Jag sätter mig en stund på en sten och kan konstatera att det kläcker både nattsländor, bäcksländor och dagsländor, framförallt Vulgator och men också enstaka Danicor.

Det dröjer inte länge innan jag kan se tre fiskar vaka. Detta är vad varje flugfiskare längtar efter! Jag försöker ta det lugnt och stilla men får ändå knyta om flugan tre gånger. Jag vadar försiktigt ut och skall smeka ut flugan när det tar bomstopp i bakkastet. Givetvis fastnar flugan i trädet. Jag backar tillbaka och knyter på en ny fluga, pust! Flugan glider vackert nedströms ståndplatsen. Jag förväntar mig ett riktigt plask och blir riktigt förvånad öringen väldigt lugnt går upp och suger ner flugan. Jag tror först att det är en liten fisk, men jag blir snabbt varse att så inte är fallet. Öringen drar nedströms och jag får sätta stor press. Jag backar upp en bit och öringen rusar förbi mig uppströms. Till slut får jag öringen i håven och jag får sätta mig på en sten. Mina ben skakar rejält vid detta laget.

Jag får sitta en stund för att bara smälta intrycken. Jag vadar ut i strömmen igen och lägger ut ett nytt kast. Jag tror knappt att det är sant men en öring går upp mycket lugnt men bestämt och tar flugan.Mycket förvånad konstigt nog gör jag ett väldigt sent mothugg. En ny dans i ån tar vid. Denna gång får jag följa öringen nedströms en bit innan jag kan håva den.

När jag vandrar stigen tillbaka till bilen är det på lätta ben och med ett minst lika stort leende på läpparna som på Anders jag mötte några timmar tidigare.